När tunnelbanan stannar vid Östermalmstorg och ingen i hela vagnen rör sig en millimeter för att släppa av dem som vill stiga av..

 

Vad hände där!? Hur tänkte ni egentligen medresenärer?

 

Jag kunde som ett resultat av det inte heller kliva ur vägen så jag fick kasta av mig min ryggsäck (bokstavligttalat, kastade den på golvet) och trycka mig mot väggen så att folk kunde pressa sig förbi först mig och sen alla andra som inte rörde sig. Sen kunde ju de som skulle kliva av varit lite smartare och låtit mig och en annan person slinka in och få deras platser så hade de fått det lite enklare men det var ju ingentinge emot hur osmarta alla andra kändes där och då. Det heter ju kollektivtrafik av en anledning, har svårt att förstå hur man kan låta bli att tänka på andra människor till den graden att man aktivt väljer att vara ett hinder för dem så länge man själv är bekväm.

 

Jag hade alltså inte den bästa starten på dagen men nu sitter jag i alla fall på universitetet till slut. Har lektion vid 13 och tänkte hinna plugga lite innan. Ett utkast av en uppsats ska vara klart till dagenslektion och det kan jag behöva jobba lite mer på om det ska läsas av någon annan. Det verkar som om jag satt mig utanför en sal där det ska vara tenta så det är bäst jag sätter igång med pluggandet innan fler människor dyker upp och det obligatoriska pre-tenta kaoset utbryter.

Hej och glad torsdag!

För mig är det fredag idag, jag menar att jag inte har några lektioner eller möten imorgon. Det ska bli väldigt skönt att slippa ställa larmet och bara vakna av sig själv!

 

Idag har jag suttit i skolan med Emelie och pluggat, fast ganska oeffektivt.. Jag har i alla fall läst några artiklar. Jag har haft möte med min handledare också angående mitt första utkast på uppsatsen. Hon hade en del feedback, som väntat, men inget dramatiskt och en del positivt. Vi hade ett ganska långt möte, nu känner jag att jag vet var jag ska fortsätta så det känns bra. En rolig sak från mötet var att hon var väldigt förtjust i den titel jag valt (som jag inte var så säker på), "sorry seems to be the hardest word". Hon tyckte det blev ännu roligare när jag förklarade att det var en Elton John-låt, hon visste att hon kände igen orden men inte varifrån. Sen var det också en finurlighet i själva titeln i sammanhang med uppsatsen som har att göra med att sorry kan användas på flera sätt. Nu känner jag mig lite nöjd med min titel faktiskt, vi får se om den överlever till slutversionen eller om den blir utbytt!

 

Har världens huvudvärk just nu, känns som att den är inne på migrän-spåret så det blir spännande att läsa detta inlägg utan huvudvärk sen och se om texten verkligen är logisk (ibland kan det bli lite galet när jag har migrän). Just nu envisas jag med att det är en vanlig huvudvärk och tänker försöka jobba på någon timma till. Jag kanske får testa att dricka något med koffein i, det brukar kunna hjälpa lite men det får bli på hemvägen i så fall!

Idag har jag varit i stan med Sara, Emma och mamma. Vi startade en tradition förra året, att handla en klänning till Emma inför hennes födelsedag och eftersom att det inte är så lång tid kvar tills hon fyller två år så var det dags igen. Det blev, som tänkt, en del shopping åt Emma och sen åkte vi allihop hem till oss och åt lunch tillsammans. Var så trött efter vår lilla utflykt att jag satte mig ramför en film, den spännande 'Captain Philips', efter att Sara och Emma åkt hem. Nu är jag fortfarande sjukt trött. Vaknade tidigare än planerat imorse av mammas alarm som hon glömde stänga av det ordentligt. Det är andra gången denna vecka... Så jag ska nog gå och lägga mig ganska snart. Har suttit och sorterat lite data till min uppsats, ni hör hur spännande min lördag varit men så här det när det är mycket att göra.

 Imorgon är det bara plugg som gäller hela dagen. På måndag ska uppsatsens första utkast in, just nu har jag en 5-6 sidor som känns ganska klara, det är mest tidigare forskning och den delen känns helt okej att skicka in som den är. Imorgon är det metod och analys jag behöver fokusera på, tänkte att jag skulle ha sorterat upp majoriteten av datan tills dess. Vi får se hur långt jag hinner innan jag somnar. :)

 

Trevlig helg!

Idag vill inte tågen gå som de ska. Det tog mamma en timma extra att ta sig till jobbet, söt som hon är ringer hon och varnar mig men nu är det redan försent. Jag kommer inte hinna till mitt möte i tid så nu får jag ställa in det vilket kanske inte är någon skandal men det är andra gången i rad som jag ställer in ett möte med min handledare så det känns lite dumt. Samtidigt kan jag ju inte dyka upp en timma senare och tro att hon ska ha tid... Lite lustigt att jag gick upp halv sex för att förbereda mig (skriva på uppsatsen) men ändå inte kan komma i tid. Jag fick ju inte höra om tågproblemen i tid men det känns lite ironisk ändå.

 

På tal om tåg så tog jag sällskap hem med Helena igår, en kille började prata med oss på tåget och sen började han stöta på mig, framför henne, vilket kändes lite awkward. Han gav mig sitt nummer och jag lovade att sms:a honom (för jag är för snäll för att ba tack men jag det känns inte 100% bra) men han gav mig av misstag fel nummer så det problemet löste sig själv, haha. (fast han tror säkert att jag ljög och sket i att höra av mig).

 Det är ju världens komplimang när någon gör sånt, ger en komplmanger etc. (Han sa till exempel att mina ögon var väldigt charmiga, önskar att ni kunde se hur jag viftade med ögonfransarna när jag skrev det där, haha.) men svensk som jag är (för det ligger i vår kultur) så känner jag obehag när någon främmande pratar med mig på tåget och förväntar sig något av mig. Det är liksom inte kravlöst och enkelt, så samtidigt som jag kände mig smickrad så kände jag också ett obehag i situationen. Jag hade inget emot honom personligen, han var en trevlig kille men ...

 

Det är lite roligt när sånt händer och man håller på att studera just det. För ur ett teoretiskt perspektiv förstår jag att jag kände som jag gjorde för att jag inte kände honom och han ändå pratade med mig på ett sätt som om vi kände varandra och ställde vissa krav på mig på ett väldigt tydligt sätt, vilket lätt blir fel. Kanske speciellt om man inte är av den mer extroverta sortens personer. Samtidigt så känns det som att det är jag som på något sätt skapat hela obehagskänslan själv men å andra sidan så är det den man talar till som har rätt att tolka det man säger som den vill, det är upp till en själv att formulera sig på ett så 'säkert' sätt som möjligt så ...

 

Nej, nu ska jag sluta flumma omkring och analysera och lämna slutet på mina meningar öppna. Jag ska skicka iväg ett mejl till min handledare och fortsätta plugga istället.