Jag har några vänner jag kännt i ca 15år, det är ganska lång tid, speciellt när man är 20år. En av dem heter Emelie, vi har alltid gått i samma skola. När jag bytte skola i sexan, då gjorde hon det med, vi gick i samma klass fram till gymnasiet då gick hon natur-natur och jag gick sam-sam men vi gick i samma skola. Vi bor ca 10 minuter ifrån varandra och tar samma buss från samma busshållplats. Vi går på samma universitet men olika program/kurser. Vi har hållt ihop både omedvetet och medvetet. Hon är en av mina bästa vänner och har varit det i 15år. Igår info-bombade hon mig. Rejält.

 

Ur ingenstans, på facebook-chatten igår, frågar hon om hon har berättatt att hon ska flytta. Det hade hon inte... Den spontana reaktionen var "VA!?" och efter någon sekund "Vad roligt!"!

 

Jag tror att den kommer att känns lite konsigt att hon inte kommer vara en kort promenad bort men samtidigt är jag otroligt glad för hennes skull, att hon hittat en lägenhet. Att hon har råd att bo själv, att hon vill. Det är jättenyttigt tror jag och jag tänker definitivt vara stamkund hos henne (i brist på bättre ord). Det är när man hör sånt här som det slår en att man faktiskt är vuxen. Galet.

 

Själv bor jag kvar hos mamma tills jag har pluggat klart och fått fast anställning, det känns vettigt men nu känner jag så många som flyttat hemifrån så jag börjar känna att jag är långsam. Dock har majoriteten av dem jag känner som flyttat inte gått på universitetet utan börjat jobba direkt efter gymnasiet eller blivit sponsrade av sina föräldrar en hel del och det förklarar ju saken. Så tror att jag kan hålla mig till planen och stanna här, med gott samvete, tills jag är klar med min utbildning.

 

Hur som helst, grattis till lägenheten Emelie men tro inte att du slipper undan mig! ;)