Jaha, här sitter jag och är nervös. Fråga mig inte varför, jag har ingen bra anledning, tror att det är för att det är ett så "formellt" sammanhang. Jag sitter och väntar på ett jobbsamtal.

 

Precis som alla mina andra jobb jag har haft, eller har, så damp det här jobbet, mer eller mindre, ned i mitt knä ur ingenstans men så är det väl för alla? Inte? Se där! Skämtåsido så kan jag inte förstå vilket flyt jag har med jobberbjudanden utan att ens aktivt söka men det är najs. Don't question it, just roll with it! Fast den här gången handlar det kanske bara om ett enda tillfälle, en dags jobb.

 

Jag ska eventuellt vikariera för Hampus diabetesresurs han har på skolan, på fredag. Det är både spännande och läskigt. Jag har ju tagit hand om Hampus diabetes förut, många, många gånger men att få betalt för det och i en helt annan situation jag inte känner igen mig i, det gör mig lite nervös. Att jag är det betyder ju bara att jag inser allvaret i situationen så det är en bra sak egentligen men jag skulle gärna slippa det, i alla fall just nu, innan jag ens vet om det blir något jobb...

 

DJUPT ANDETAG.

 

Nej precis, nu ska vi inte gå händelserna i förväg, de har inte ringt än, de kanske hittade någon annan.. eller så ringer de när som helst. Gah! Jag orkar inte stirra på min mobil längre.

 

Edit:

Precis efter att jag publicerat det här inlägget ringde hemtelefonen, inte mobilen. Jag skyndar mig att svarar och .... någon lägger på i mitt öra. Det där hjälpte ju inte nerverna, haha!