När tunnelbanan stannar vid Östermalmstorg och ingen i hela vagnen rör sig en millimeter för att släppa av dem som vill stiga av..

 

Vad hände där!? Hur tänkte ni egentligen medresenärer?

 

Jag kunde som ett resultat av det inte heller kliva ur vägen så jag fick kasta av mig min ryggsäck (bokstavligttalat, kastade den på golvet) och trycka mig mot väggen så att folk kunde pressa sig förbi först mig och sen alla andra som inte rörde sig. Sen kunde ju de som skulle kliva av varit lite smartare och låtit mig och en annan person slinka in och få deras platser så hade de fått det lite enklare men det var ju ingentinge emot hur osmarta alla andra kändes där och då. Det heter ju kollektivtrafik av en anledning, har svårt att förstå hur man kan låta bli att tänka på andra människor till den graden att man aktivt väljer att vara ett hinder för dem så länge man själv är bekväm.

 

Jag hade alltså inte den bästa starten på dagen men nu sitter jag i alla fall på universitetet till slut. Har lektion vid 13 och tänkte hinna plugga lite innan. Ett utkast av en uppsats ska vara klart till dagenslektion och det kan jag behöva jobba lite mer på om det ska läsas av någon annan. Det verkar som om jag satt mig utanför en sal där det ska vara tenta så det är bäst jag sätter igång med pluggandet innan fler människor dyker upp och det obligatoriska pre-tenta kaoset utbryter.