Idag vill inte tågen gå som de ska. Det tog mamma en timma extra att ta sig till jobbet, söt som hon är ringer hon och varnar mig men nu är det redan försent. Jag kommer inte hinna till mitt möte i tid så nu får jag ställa in det vilket kanske inte är någon skandal men det är andra gången i rad som jag ställer in ett möte med min handledare så det känns lite dumt. Samtidigt kan jag ju inte dyka upp en timma senare och tro att hon ska ha tid... Lite lustigt att jag gick upp halv sex för att förbereda mig (skriva på uppsatsen) men ändå inte kan komma i tid. Jag fick ju inte höra om tågproblemen i tid men det känns lite ironisk ändå.

 

På tal om tåg så tog jag sällskap hem med Helena igår, en kille började prata med oss på tåget och sen började han stöta på mig, framför henne, vilket kändes lite awkward. Han gav mig sitt nummer och jag lovade att sms:a honom (för jag är för snäll för att ba tack men jag det känns inte 100% bra) men han gav mig av misstag fel nummer så det problemet löste sig själv, haha. (fast han tror säkert att jag ljög och sket i att höra av mig).

 Det är ju världens komplimang när någon gör sånt, ger en komplmanger etc. (Han sa till exempel att mina ögon var väldigt charmiga, önskar att ni kunde se hur jag viftade med ögonfransarna när jag skrev det där, haha.) men svensk som jag är (för det ligger i vår kultur) så känner jag obehag när någon främmande pratar med mig på tåget och förväntar sig något av mig. Det är liksom inte kravlöst och enkelt, så samtidigt som jag kände mig smickrad så kände jag också ett obehag i situationen. Jag hade inget emot honom personligen, han var en trevlig kille men ...

 

Det är lite roligt när sånt händer och man håller på att studera just det. För ur ett teoretiskt perspektiv förstår jag att jag kände som jag gjorde för att jag inte kände honom och han ändå pratade med mig på ett sätt som om vi kände varandra och ställde vissa krav på mig på ett väldigt tydligt sätt, vilket lätt blir fel. Kanske speciellt om man inte är av den mer extroverta sortens personer. Samtidigt så känns det som att det är jag som på något sätt skapat hela obehagskänslan själv men å andra sidan så är det den man talar till som har rätt att tolka det man säger som den vill, det är upp till en själv att formulera sig på ett så 'säkert' sätt som möjligt så ...

 

Nej, nu ska jag sluta flumma omkring och analysera och lämna slutet på mina meningar öppna. Jag ska skicka iväg ett mejl till min handledare och fortsätta plugga istället.