Jag är en sån person som hjälper till om jag kan. Helt enkelt eftersom att det är en sån människa jag vill vara - snäll och hjälpsam. Det låter bra i mina öron, som något att sträva efter om det inte skulle falla sig naturligt. Så naturligtvis hjälper jag mina vänner, naturligtvis finns jag där för dem, för i min värld är det så vänskap fungerar.

...Men ibland inser man att inte alla tänker likadant och jag kan inte låta bli att bli besviken när jag ansträngt mig för människor som sedan inte vill ge mig ens hälften tillbaka någon endaste gång. Själv är jag ju beredd att göra så mycket för dem...

Jag vet inte om det är en bra sak att jag inte lär mig något av detta, för det har hänt upprepade gånger, och blir lite mer pessimistisk, eller om det är naivt att tro att det på något vis ska tjäna mig att jag är så optimistisk och snäll? Jag försöker ju vara en sån människa jag själv skulle se upp till, en sån människa som inspirerar mig men samtidigt är det så tungt att ge en del av sin ork och sitt engagemang till människor som verkligen väljer att utnyttjar det, att utnyttja en. Det är alltid lika oväntat på något vis. Det känns som att det enda man kan göra är att sluta umgås med en person som gör så men då är det ju "redan försent" om man säger så. Jobbigt läge.